tisdag 30 december 2014

Arbetsmarknadens dolda slaveri

För två tusen år sedan föll Romarriket, det är flera hundra år sedan trälskapet avskaffades i Sverige och för hundrafemtio år sedan förlorade sydstaterna det amerikanska inbördeskriget. Det är därför lätt att tro att slaveriets epok är förbi, att det inte var mer än en fotnot i historien.  Men slaveriet lever kvar, även i vårat eget land, genom kapitalismen och arbetsmarknaden.

Arbetsmarknaden är den styrande klassens viktigaste verktyg för att upprätthålla det moderna slaveriet. Det är den för att den gör relationerna till produktionen abstrakta, den höljer dem i dunkel. Där tidigare herrar gick till torget och valde ut sina slavar går nutidens herrar till jobbmässor, arbetsförmedlingen och bemanningsföretag. Tidigare slavar kunde inte välja sina herrar, en frihet som vi officiellt har. Men det valet skänker oss ingen reell frihet, ty vi är ändå inte fria att välja att inte slava för kapitalet, för kapitalisterna - vår tids slavherrar. Hade vi varit fria så hade vi haft möjligheten att inte delta i utsugningen. När den förra erans slavar försökte välja sin frihet blev de med vapen i hand nedjagade, lemlästade och dödade. När vi försöker välja vår frihet blir vi socialt stigmatiserade, utkastade från samhällets skyddsnät och vi svälter. Resultatet är densamma, vi har ingen riktig frihet.

"Men," ropar en del, "vi tjänar ju på att arbeta, vi får ju lön". Visst får vi en lön, men precis som innan så får vi inte erhålla det vi producerar. Vi är utan inflytande över vår situation i den produktiva processen. Tidigare slavar jobbade dubbelt, både för att producera nog för sig själva och sedan ännu mer för att försörja sina herrar. Även vi producerar nog för att försörja oss själva, och mer därtill. Den del vi får i lön är det värde som vi ska klara oss på. Men vi producerar ännu mer. Produktion som är till för att våra herrar, kapitalisterna, ska kunna ta ut profit. Även det värdet har vi producerat. Och likt tidigare slavar så sker här en utsugning av arbetskraften. Väldigt tydligt blir detta i snabbmatsbranschen där anställda kan tillaga och sälja för mer på en timme än vad de får i lön på en hel dag.

Löneslaveriet är måhända en för herrarna ännu effektivare form av slaveri. Eftersom en slav är herrens egendom så har den ett högre värde än en löneslav, som kan sparkas, bytas ut eller med hot om avsked kuvas. I stunder av ekonomisk nedgång kan kapitalisterna utan bekymmer avskeda stora delar av arbetskraften, för att i stunder av ekonomisk välgång återanställa. Allt detta utan att en enda tanke läggs till arbetarens välmående. En liten gnutta av autonomi ges till arbetarna, något som är bevisat höjer produktiviteten, medan vinsten av den ökade produktiviteten tas ut i form av vinst och den reella autonomin är minimal.

Ett slaveri är det, och ett väl döljt sådant. Men alla trolleritrick går att genomskåda och även illusionen om lönearbetets och arbetsmarknadens friheter krossas förvånansvärt enkelt. Det räcker med den mening nog alla arbetslösa en gång hört. Vi ska stå till arbetsmarknadens förfogande. En enda mening, så blottas avsikterna med arbetsmarknaden. Vi ska rätta in oss i ledet på torget. Låta herrarna välja ut sina slavar.

Tidigare former av slaveri tog slut på två sätt. Det ena var en övergång till ett annat sätt att organisera produktionen. Den övergången skedde endast när ett nytt system kunde tjäna herrarna bättre. En sådan övergång kommer inte att ske, ty herrarna tjänar inte på en övergång till socialism, på att vi alla är våra egna herrar. Nej vi måste vända oss till det andra alternativet. En befrielsekamp ledda av slavarna själva. En kamp som leder till att arbete sker på arbetarnas villkor. En kamp som leder till att maskiner befriar människor från arbete, inte konkurrerar mot dem. En kamp som leder till att vi arbetar för att själva ha ett hederligt leverne och inte för att försörja våra herrars överflöd och dekadens.

För att det skall ske så krävs det att vi organiserar oss. För det krävs att vi ser samhället för vad det egentligen är, ett samhälle där ett fåtal lever på den stora massans arbete. För det krävs en bred folklig kamp för socialism. För ska vi göra slut på slaveriet i vårt land, så får vi slita makten ur borgarnas hand.

onsdag 2 april 2014

Varför inte socialism?

Tidskriften Forbes skrev i den gångna veckan att 67 personer är lika rika som världens 3,5 miljarder fattigaste människor tillsammans. Det visar på hur kapital flödar uppåt i de strukturer som kapitalismen består av. Det finns ingen snäll kapitalism. Att reglera kapitalismen fungerar inte. Det är som att behandla symptomen av en sjukdom istället för att bota sjukdomen. Vi måste helt kasta av oss kapitalismens bojor och inrätta ett socialistiskt samhälle.


För att förstå varför det är nödvändigt att införa en socialistisk samhällsordning så måste vi först bli medvetna om den konstanta exploatering av proletariatet som kapitalismens innebär, och än mer viktigt, vad socialism egentligen är.


I marxistisk teori så defineras arbetarna, eller proletariatet, de som måste sälja sitt arbete för lön. De har inte kontroll över produktionsmedlen och de har inte de förutsättningarna som krävs för att leva på sina besparingar. I motsats till dessa står kapitalisterna, eller borgarna, det är de som äger produktionsmedlen eller inte behöver sälja sitt arbete för att överleva. I denna situation så befinner sig alltid proletärerna i ett underläge. Det är en maktobalans som uppstår. De behöver ett arbete för att överleva och drivs tyvärr ibland till att jobba under omänskliga förhållanden. På grund av kapitalismens produktionssätt och privata ägande så får man någonting som kallas merarbete. Arbetarna producerar värde i tjänster eller varor, men då borgarna äger produktionsmedlen och därmed tar en del av värdet så får man som arbetare aldrig hela frukten av sitt arbete. Det finns alltid värde som förs från de som skapar det och vidare till kapitalisternas händer. För att råda bot på denna inneboende exploatering så behöver vi utvidga demokratin till arbetslivet och införa ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle med gemensamt ägande och demokratisk styrning av produktionsmedlen för att komma hela arbetarklassen till gagn.



En pågående förändring som belyser vikten av att socialisera samhället är den pågående automatiseringen av många jobb inom industrin. Vi ser hur allt mer jobb utförs av robotar. I Kina så håller Foxconn, världens största tillverkare av kretskort, på att automatisera alla produktionsled i sina fabriker. Det är inget hos automatiseringen som säger att det är nödvändigtvis är dåligt. Men så länge vi har ett kapitalistiskt produktionssätt så kommer ägarna av fabrikerna och produktionsmedlen behålla all vinst, samtidigt som de tidigare arbetarna får ta mössan i vacker hand. I ett samhälle med gemensamt ägande av produktionsmedlen så betyder detta att arbetarna inte behöver oroa sig för automatiseringen. De kan då på demokratisk väg bestämma vägen framåt. De kan välja att låta bli att automatisera och fortsätta gå till arbetet, men de kan även välja att automatisera och utan att slippa oroa sig för fattigdom, maktlöshet och utanförskap för att de lever i ett samhälle som bygger på principen “var och en efter förmåga, var och en efter behov.” I ett kapitalistiskt samhälle kastar automatiseringen ut arbetarna i fattigdom. I ett socialistiskt samhälle bidrar automatiseringen till mänsklighetens slutgiltiga frigörelse.



De finns en del som säger att vi människor har en inneboende vilja att tävla, att vilja bli rikare och att investera. De grundar sitt argument i att se till den närmsta historien. Hur företag startas och önskan att klättra upp för samhällsstegen. Problemet är att de inte ser längre än så. Problemet är att de inte ser på hela mänsklighetens historia. Problemet är att de inte ser hur vi människor påverkas av det samhälle vi lever i. Om kapitalism låg i människans natur, hur kommer det sig att det kapitalistiska samhället har existerat i blott några hundra år? I största delen av mänsklighetens historia så levde vi i en form av primitiv kommunism, detta följdes sedan av ett samhälle som sett till produktionsättet var ett slavsamhälle. Detta följdes av feudalismen och det var först efter detta som kapitalismen växte fram. Det kapitalistiska samhället har funnits i en försvinnande liten del av mänsklighetens historia. Att påstå att kapitalism skulle ligga i mänsklighetens natur är helt absurt och verklighetsfrånvänt. Egentligen är människan en produkt av sin omgivning. Vi lever alla i ett globalt, kapitalistiskt samhälle och det är då självklart att det färgar hur vi agerar. Vi drivs till att tävla. I arbetslivet så vill vi klättra på lönestegen. I samhällslivet ser vi upp över trösklar och blickar med längtan mot överklassens lyx och överflöd. Inte för att det är i våran natur utan för att vi har växt upp med det.


Men jag vill att du tar del i ett litet tankeexperiment som förhoppningsvis ger förståelse för hur lite vi har ett kapitalistiskt tankesätt. Föreställ dig att du har en påse chips när du är med dina kamrater. Du köpte visserligen påsen, men ni är alla bra kompisar och har känt varandra länge. Delar du med dig utan att tänka eller ser du på det hela som en investering? Gör du en mental kostnadskalkyl och förväntar dig avkastning och vinst? Som du ser så agerar vi bara kapitalistiskt i det ekonomiska livet, och det är just på grund av att vi formas av vårt samhälle. Vi skulle aldrig komma på idén när det gäller det personliga, när det gäller det vi brinner för, när det gäller våra nära och kära. Varför ska det då gälla någon annanstans? Är vi inte i samhället en enda stor familj?


Är det inte dags att bygga ett bättre samhälle?


Det är verkligen dags. Bidra till utvecklingen. Det absolut viktigaste är att lyfta frågorna. Idag ifrågasätts kapitalismen allt för sällan. Det diskuteras finanspolitik och ekonomi, men det är aldrig någon som diskuterar det system vi lever i. Så gå ut! Sprid idén om socialismen! Visa för folk den inneboende maktobalansen i samhället. Visa för folk hur borgarna när sig på proletärernas arbetskraft. Oavsett hur stort eller hur litet, frigörelsen börjar med dig!